Behöver lite andrum från allt i mitt liv för tillfället men vet inte riktigt vart jag ska få möjlighet till att få det, känner mig så himlans tom och hjälplös just nu, jag vill bara fly här ifrån ett tag och glömma bort allt, men jag antar att det inte heller löser någonting. Saknar så himla mycket och vill helst bara börja om från början, den sista månaden i skolan känns så fruktansvärt lång och är så rädd för vad som ska hända efter det, brukar älska oförutsägbara saker men är så osäker för tillfället att jag inte vet någonting. Allt som hela tiden händer runt omkring mig kväver mig sakta inifrån och jag kan inte hantera det länge till. Men är samtidigt så glad för allt fint jag har i mitt liv, som finaste tonår, det lyfter upp mig så mycket och är så rädd för att jag inte ska kunna behålla det länge till, men än så länge är det bara så himla bra. Sommaren ska också bli så himla bra, Kroatien med världens bästa och sedan jobba en massa, det ska bli så bra och kul. Är dock så himla rädd för att det här är sista sommaren jag har tillsammans men världens bästa gäng, det gör lite ont att tänka på det där. Som ni märker tänker jag alldeles för mycket för tillfället, så ja, jag behöver nog lite andrum någonstans.

Jag tycker om att tycka, jag tycker om när folk tycker. Jag tycker om att höra åsikter och tankar, att förstå sig på andra, att bli förstådd. Jag älskar när folk har starka åsikter, oftast tycker jag att dem är fel, men jag älskar ändå det faktum att det fortfarande finns människor som lever, tänker och tycker. Jag hatar när människor bara existerar.

Jag har själv extremt starka åsikter som jag aldrig någonsin backar för att säga, ibland är det en usel egenskap, då jag säger dem till helt fel personer, men oftast är jag ganska nöjd, för att få ut det jag tycker. För mig spelar det inte så stor roll hur folk reagerar, att någon hör mina tankar, mina åsikter, är det viktigaste. Jag älskar att bli hörd. Jag älskar när någon lyssnar.

Jag hade min tyckande-kompis i somras, en tjej som jag diskuterade och diskuterade om och om igen med om livet, människan, åsikter och annat sådan där som jag älskar att prata om, sådant som för mig är så oerhört intressant och viktigt. Hon var så otroligt klok, när hon sa "Jag ska aldrig sluta utvecklas" (som jag berättade i förra liknanade-inlägget) så startade hon åsikts-Tilda och fick inte stopp på mig.

Har utvecklats så mycket den här sommaren, har ändrat min inställning till allt så himla mycket. Fick i tisdags frågan: vad tycker du att du är bra på?
Mitt svar? -Leva. Att ta vara på allt. Att ha kul varje sekund jag kan ha kul, att skratta och uppskatta allt så ofta jag kan. Att gråta när jag behöver det. Att skrika när jag är arg och protestera när något är fel. För jag lärde mig det den här sommaren. Jag vill leva och inte bara existera.

Har velat fram och tillbaka så mycket om det här inlägget, om det ska publiceras eller inte. Så många gånger som det skrivits för att sedan raderas och skrivas om igen. För jag går så helhjärtat in i det här, och därför vill jag så desperat att det ska bli perfekt, att jag ska nå ut, förändra något, förändra någons syn.


"Vad ska du bli? Vad vill du bli?" Jag hatade dem där frågorna, men allla känner igen dem där hungriga ögonen från släktingar, föräldrar och vänner som alla ställer samma fråga: "Vad vill du bli?" Vadå vad jag vill bli? Vi vet vad vi förväntas svara, läkare, jurist, pilot, advokat, polis, blablabla med tjat om högbetalda, BRA, accepterade yrken.

Vad vi egentligen ville svara? I mitt fall: En bra människa.

Jag pratade om det här med min jobbarkompis i somras, när vi satt ute i solen och lunchade, och jag hade äntligen, äntligen, hittat någon som tänkte likadant som mig, med samma värderingar som jag. Jag kände inte henne. Hon kände inte mig. Men ändå satt vi där, i solen, tillsammans, med samma tankar. Och jag blev så varm i hjärtat av detta, att det inte bara var jag som strävade efter att bli något mer, något mer än bara ett yrke. Jag ÄR något mer än bara ett yrke. Det är vi alla. 

Jag struntar fullständigt i om jag hamnar i kassan på Ica eller sittandes på ett kontor medans jag vänder på papper om jag inte blir en bra människa. Innan jag kommer dit, ska jag vara färdig med mig själv, ska jag ha hittat mig själv. Då ska jag ha upplevt allt jag vill och allt jag ska, då kan jag bli ett yrke. Men vet ni vad? Det kommer aldrig hända. För jag kommer aldrig, ALDRIG, vilja sluta utvecklas, jag kommer alltid sträva framåt. Visst ska man vara nöjd med det man har, men man ska aldrig vara så nöjd att man inte vill fortsätta kämpa. Att man inte vill fortsätta utvecklas.

Det hon sa var så fint: "Jag ska alltid fortsätta att utvecklas."
Och jag höll med henne, för det är så mycket viktigare än något annat.

Så nästa gång någon frågar mig "vad jag ska bli" kommer jag att svara: En bättre människa. En människa som aldrig slutar att utvecklas. För det är vad jag vill bli, det jag ska kämpa för. Och vägen dit? Den får ta hur lång eller kort tid den vill, men jag ska ha jävligt kul på vägen, och jag ska utvecklas.