Jag tycker om att tycka, jag tycker om när folk tycker. Jag tycker om att höra åsikter och tankar, att förstå sig på andra, att bli förstådd. Jag älskar när folk har starka åsikter, oftast tycker jag att dem är fel, men jag älskar ändå det faktum att det fortfarande finns människor som lever, tänker och tycker. Jag hatar när människor bara existerar.

Jag har själv extremt starka åsikter som jag aldrig någonsin backar för att säga, ibland är det en usel egenskap, då jag säger dem till helt fel personer, men oftast är jag ganska nöjd, för att få ut det jag tycker. För mig spelar det inte så stor roll hur folk reagerar, att någon hör mina tankar, mina åsikter, är det viktigaste. Jag älskar att bli hörd. Jag älskar när någon lyssnar.

Jag hade min tyckande-kompis i somras, en tjej som jag diskuterade och diskuterade om och om igen med om livet, människan, åsikter och annat sådan där som jag älskar att prata om, sådant som för mig är så oerhört intressant och viktigt. Hon var så otroligt klok, när hon sa "Jag ska aldrig sluta utvecklas" (som jag berättade i förra liknanade-inlägget) så startade hon åsikts-Tilda och fick inte stopp på mig.

Har utvecklats så mycket den här sommaren, har ändrat min inställning till allt så himla mycket. Fick i tisdags frågan: vad tycker du att du är bra på?
Mitt svar? -Leva. Att ta vara på allt. Att ha kul varje sekund jag kan ha kul, att skratta och uppskatta allt så ofta jag kan. Att gråta när jag behöver det. Att skrika när jag är arg och protestera när något är fel. För jag lärde mig det den här sommaren. Jag vill leva och inte bara existera.