JUNI
Ja, Juni ägde minst sagt. Juni är alltid årets bästa månad för mig, när sommaren precis börjar, skolan byts ut mot sommarjobb, plugg mot sena sommarnätter med fina vänner och tidiga mornar mot allt för långa sovmorgonar. Men det här årets Juni slog väl cirka allt.
Olivia fyllde 20år och det firades med en grym 20-tals fest. Mina vänner och jag var helt fantastisk fina och tillsammans så dansade vi ända fram tills på morgonen.
Dagen efter åkte Felicia och jag mot Göteborg för att se världens bästa Håkan, och inte visste vi då hur otroligt storslaget det hela skulle bli. Det går inte riktigt att beskriva med ord hur mäktig den där kvällen var, man måste nästan uppleva den för att förstå. Men att tillsammans men min absoluta favorit och 70 000 andra få se Håkan framför så många av mina favoritlåtar var helt jäkla otroligt. Det här var även första gången jag grät på en konsert.
Den 12e slutade jag ettan på gymnasiet, kan fortfarande inte ta in hur snabbt allt gick, men det kändes helt fantastisk att gå ut ur dem där dörrarna tillsammans med så många nyfunna vänner. Den kvällen spenderades vid Vätterstranden med cirka alla ettor och tvåor från skolan, vi drack alldeles för mycket öl, badade och spelade volleyboll. Livet var överdrivet bra den kvällen.
Redan dagen efter började jag jobba, det är ju tur att en älskar sitt jobb när man jobbar så mycket som jag gör. Men fina kollegor gör allt hundra gånger bättre.
En fin sommarkväll så hade jag den bästa photoshoten jag haft. Ljuset var helt fantastiskt och Felicia likaså.
Efter två veckor av jobb var det dags för Bråvalla, well vart ska jag börja? Det var min tredje festival och löjligt många av mina favoritartister skulle dit, samt stora delar av mitt umgänge, och ja, det ägde.
Att tillsammans med ca 60 000 andra människor bo, festa, sjunga, dansa och bara leva på alldeles för stora och för leriga fält var så himla mäktigt på något vis.
Första kvällen regerades av Lana Del Rey och M.I.A. Och den sistnämnda var den absolut roligaste på hela festivalen, tokdansade och tog suddiga gruppbilder med favoriterna på den här bilden.
Den andra dagen var bäst musikmässigt, jag sprang från scen till scen hela dagen (utan ett avbrott för det sjuka ovädret som höll någon timme) och lyckades se sex spelningar den dagen. Mäktigast av allt, och det absolut bästa på hela den här festivalsommaren, var Veronica Maggios spelning. Tilsammans med Niklas stod jag allra längst fram av tiotusentals i publiken och jag grät som ett litet barn av känslobomben som slog mig när jag stod där, två meter från det geniet. Tårarna verkade inte heller ha något som helst stopp när ingen mindre än Håkan Hellström dök upp bredvid henne. Jag får gåshud av att bara tänka på den stunden.
Men allt det där andra som också hör ett festivalliv till ingick det med, som att bo i lera, inte duscha på flera dagar, folk som pissade överallt där man gick, att inte äta på flera dygn, vatten som läckte in i tältet, att gå och bo bland lera och platta ölburkar, att ligga invirad i en sovsäck på natten med tre lager kläder och ändå skaka av kylan, att sova 3h/natt och hitta däckade vänner i leran lite varstans. Trots allt det där så finns det inget som är mer underbart än festivallivet, ingenting som får mig att må så bra och känns mig så levande.
Dem sista dagarna i Juni låg jag mest hemma och njöt av min säng, varm mat och fri tillgång till vatten, toalett och dusch, samt sov 20h/dygn för att återhämta mig. Men Tack Juni, du gav mig så mycket glädje och liv ändå.
Tänk hur sjukt att en kan sakna att sitta i dem där ringarna med solstolar och att ha ett hav av ölburkar runtomkring sig.
Att ständigt ha folk runtomkring sig, att festa dygnet runt, att bo tillsammans med sina bästa vänner, att varenda gång man är ensam - bara gå till vilket camp som helst och lära känna nya människor, att släpa sig tillbaka genom leran till sitt tält vid åtta på morgonen när det redan varit ljust i flera timmar, och man kanske, men bara kanske, tyckte att det var dags att ge upp festandet. Ja åh vad inget någonsin kommer att kunna slå Bråvallas nattliv.
Att ständigt ha folk runtomkring sig, att festa dygnet runt, att bo tillsammans med sina bästa vänner, att varenda gång man är ensam - bara gå till vilket camp som helst och lära känna nya människor, att släpa sig tillbaka genom leran till sitt tält vid åtta på morgonen när det redan varit ljust i flera timmar, och man kanske, men bara kanske, tyckte att det var dags att ge upp festandet. Ja åh vad inget någonsin kommer att kunna slå Bråvallas nattliv.
Kommentarer
Trackback
