Allt gör för tillfället ganska ont, men än så länge finns orken och motivationen där någonstans i alla fall, så jag klarar mig dem här två sista månaderna nu, det gör jag.

Skolan känns helt ok ändå, det kommer bli ett långt år, men det ska bli ett bra år. Imorgon är sista dagen innan en helg med jobb, det känns fint.

Har velat fram och tillbaka så mycket om det här inlägget, om det ska publiceras eller inte. Så många gånger som det skrivits för att sedan raderas och skrivas om igen. För jag går så helhjärtat in i det här, och därför vill jag så desperat att det ska bli perfekt, att jag ska nå ut, förändra något, förändra någons syn.


"Vad ska du bli? Vad vill du bli?" Jag hatade dem där frågorna, men allla känner igen dem där hungriga ögonen från släktingar, föräldrar och vänner som alla ställer samma fråga: "Vad vill du bli?" Vadå vad jag vill bli? Vi vet vad vi förväntas svara, läkare, jurist, pilot, advokat, polis, blablabla med tjat om högbetalda, BRA, accepterade yrken.

Vad vi egentligen ville svara? I mitt fall: En bra människa.

Jag pratade om det här med min jobbarkompis i somras, när vi satt ute i solen och lunchade, och jag hade äntligen, äntligen, hittat någon som tänkte likadant som mig, med samma värderingar som jag. Jag kände inte henne. Hon kände inte mig. Men ändå satt vi där, i solen, tillsammans, med samma tankar. Och jag blev så varm i hjärtat av detta, att det inte bara var jag som strävade efter att bli något mer, något mer än bara ett yrke. Jag ÄR något mer än bara ett yrke. Det är vi alla. 

Jag struntar fullständigt i om jag hamnar i kassan på Ica eller sittandes på ett kontor medans jag vänder på papper om jag inte blir en bra människa. Innan jag kommer dit, ska jag vara färdig med mig själv, ska jag ha hittat mig själv. Då ska jag ha upplevt allt jag vill och allt jag ska, då kan jag bli ett yrke. Men vet ni vad? Det kommer aldrig hända. För jag kommer aldrig, ALDRIG, vilja sluta utvecklas, jag kommer alltid sträva framåt. Visst ska man vara nöjd med det man har, men man ska aldrig vara så nöjd att man inte vill fortsätta kämpa. Att man inte vill fortsätta utvecklas.

Det hon sa var så fint: "Jag ska alltid fortsätta att utvecklas."
Och jag höll med henne, för det är så mycket viktigare än något annat.

Så nästa gång någon frågar mig "vad jag ska bli" kommer jag att svara: En bättre människa. En människa som aldrig slutar att utvecklas. För det är vad jag vill bli, det jag ska kämpa för. Och vägen dit? Den får ta hur lång eller kort tid den vill, men jag ska ha jävligt kul på vägen, och jag ska utvecklas.

Älskar den där enkelheten. Några blåbär och ett par händer.

ok, kan inte ens beskriva mitt sommarlov, så himla bra, fint, underbart, roligt och bäst.
Det har varit mest jobb egentligen, men sååå värt det. Alla gånger. Alla fina människor jag har träffat och alla erfarenheter. Och så självklart mina finastefinastefinaste vänner, har haft så jävla kul med er.

Vattenskidor, tacos, nattbad, fyrhjuling, gungor, hästar och tjejsnack. Landet med mina tjejer äger. Finaste avslutningen på finaste sommarlovet.

mår så himla bra att ni anar inte. Vill bara krama allt å alla, dansa hela nätterna och aldrig sluta le. Allt är så fint.

Polkapojkarna är det finaste som finns, människorna där är dem goaste jag någonsin har träffat och att jag bara har sex jobbdagar kvar är nästan lite plågsamt. finafina människor, så glad för att jag träffat dem. Har även, efter väldigt mycket beslutsångest och panik bestämt mig för vilken glugg jag ska köpa för mina löner, 11 000:- går den på, men är ändå så lycklig att jag inte vet vart jag ska ta väääägen!!!!! 

för tre dagar sedan fick jag även finaste beskedet om att jag blivit moster till två dödligt söta små flickor. Så fina att jag ler så fort jag tänker på dem. Så lycklig för syrrans skull.

Imorgon är sista jobbardagen innan jag tar semester, känns helt ok ändå. Hoppas ni har det bäst mina fina.