jag är alltid så jävla glad, så sjukt positiv och skrattar jämt. men ibland så kanske det bara är bäst att sluta le, att sluta fejka och gråta ut en stund?
ibland kanske man bara behöver snacka ut, sluta skratta och vara lite ledsen? jag lever också i en verklighet, och verkligheten är inte alltid så jävla fin