Imorgon ser jag Veronica Maggio i folkets park, trots krasslig hals och hosta, som jag har längtat.

Allt är jättemycket åt helvete och gör bara så förbannat ont. Skolan, som alltid har varit min grej, går bara så jävla värdelöst vidrigt dåligt. Alla vuxna säger åt mig att skärpa till mig men jag kan inte. Jag. kan. inte. Hur mycket jag än vill, hur mycket jag än kämpar så tar min ohälsa bara överhanden. Jag tror att jag behöver ta det lugnt och bara tänka på mig själv en stund, men till och med det känns jobbigt för tillfället. Behöver något att se fram emot, något som får mig att orka kämpa. Behöver känna äkta lycka igen.