För 4,5 år sedan vändes min värld upp och ner. För 1684 dagar sedan gick hela min värld under. Jag var bara 13 år, men ändå togs allt jag någonsin vetat om ifrån mig, den jag litade på mest i hela världen var den som svek mig mest. Det gjorde ont. Det gjorde så förbannat jävla ont att jag aldrig någonsin kan förklara hur ont det gjorde. Jag var bara tretton år men jag tvingades från den dagen att bli vuxen, alldeles för tidigt. Jag har fixat det, det har krävt mycket, absolut, mycket som ingen tonåring någonsin ska behöva gå igenom. Men jag står här idag, och imorgon kommer han hem igen. Han har ett halvår kvar med fotboja, det har han, men det känns ändå som ingenting jämfört med de 442 dagarna han suttit inne. Aldrig någonsin igen ska jag tvingas gå igenom dem där korridorerna för att få hälsa på honom i hans rum, aldrig någonsin igen ska jag behöva vinka av honom på tåget för att inte få se honom på ännu en månad. Aldrig igen ska jag behöva sätta min fot på en anstalt för att få träffa min pappa. Aldrig, aldrig igen.

 

Jag vet att det är helt omöjligt, att jag aldrig någonsin kommer kunna tacka er tillräckligt, ni som varit där för mig i alla dessa år, jag kommer aldrig kunna gottgöra för allt ni har gjort och varit för mig, för att ni har fyllt upp det tomrum jag burit runt på, eller alla ni som hållit om mig när jag har fått mina ångestattacker, alla ni som alltid har funnits där, om så bara med en kram eller en tanke. Jag har inte under dessa år varit en lätt person att ha i sin närhet - jag vet det. Men ni som har orkat fortsätta kämpa, jag vill ge er allt i världen, för ni är allt. Och jag önskar verkligen att jag kunde gottgöra er för allt ni gett mig, för att ni fått mig att välja livet och att fortsätta kämpa. För det har alldeles för många gånger varit nära att jag gett upp.

 

Och alla ni som försvann på vägen, ni som lämnade när det blev tufft, det är väl egentligen inte ert fel, men det är väl som den där klyschan säger, kan ni inte hantera mig när jag mår som sämst, förtjänar ni mig inte när jag mår som bäst heller. Jag har ju förlorat en del relationer under den här tiden, och jag kommer nog aldrig riktigt kunna förlåta er för det, för att ni bara drog när jag var som värst, men behövde er som mest.

Men visst är det sjukt ändå. Att detta på något sjukt vis tar slut imorgon. Att han flyttar hem.