UNDERBARA SOMMAR
Har nu i åtta timmar i sträck plågat mig själv genom att skriva en recension till tusen strålande solar, sådan fantastiskt fin bok att det kändes helt omöjligt att beskriva den i en recension, men nu är jag äntligen färdig. 
älskar så himla mycket att jag har så många fina album fulla med sommarbilder, och älskar ännu mer att det snart är sommar igen och att jag då kan fylla så otroligt många album till.
älskar så himla mycket att jag har så många fina album fulla med sommarbilder, och älskar ännu mer att det snart är sommar igen och att jag då kan fylla så otroligt många album till.
VI, OSS, NI. MINA FINA.
2012
Åh, 2012. Vilket fint år ändå. Har över lag mått så otroligt bra, utvecklats något otroligt, älskat mycket och högt, blivit moster, höjt mina betyg, ändrat vänskpskrets, konfimerats, insett vad som är viktigt i mitt liv, tagit avstånd från sådant som inte får mig att må bra, skrikit, bråkat och slagit mig fram, fått världens bästa jobb, fyllt femton, blivit en musiknörd, en sucker för björnstammen och hittat mig själv. Ja, jag ska nog inte klaga, jag har det bra jag.
Men den största förändringen det här året har nog ändå varit mitt jobb, man vet inte riktigt innan vilken förändring, vilket ansvar det innebär. Mar har inget att luta tillbaka sig på, föräldrarna tar inte hand om det om det blir fel, jag kan inte bara ge upp om det är jobbig och säga "orkar inte" utan allt hänger på mig. Man måste hela tiden visa att man vill, vad man går för och att man faktiskt orkar. Jag har egentligen aldrig haft något problem med det, jag tycker om ansvar, att bevisa något och att vinna människors förtroende, men det har ändå varit mycket tuffare än jag trodde. Att pussla ihop ett tonårsliv med ett jobb var inte den lättaste uppgiften jag haft, men jag måste ändå säga att jag har lyckats. Visst har jag fått kämpa, visst har jag ibland varit trotsig och sovit två timmar innan jag satt mig på bussen för att jobba ett 11-timmars-pass. Visst har jag ibland behövt bryta ihop av utmattning för att jag kört slut på mig själv när jag inte riktigt insett vad jag höll på med. Visst var den där väggen så fruktansvärt nära i slutet av sommaren när jag såg i kors, inte hade sovit åtta timmar i sträck på hur många dagar som helst och min kropp levde i bästa fall på snabbmat, eller ingen mat alls. Men jag ville så mycket, och det var väl det som fick mig att orka, att bita ihop, att kämpa med (bokstavligt talat) blod, svett och tårar för att lyckas. Men om jag ångrar det? Inte en chans. Jag levde den här sommaren, på riktigt, jag har aldrig någonsin mått så bra, gått så helhjärtat in i något, för det är inget, inget som någonsin förut heller har fått mig att känna mig så levande. Där jag fick börja om på noll, människor visste inte någonting om mig och jag fick vara mig själv, det var en sådan nystart jag behövde, visa vad jag går för, berätta det jag själv ville om mig själv och faktisk: starta mitt egna liv.
Men den största förändringen det här året har nog ändå varit mitt jobb, man vet inte riktigt innan vilken förändring, vilket ansvar det innebär. Mar har inget att luta tillbaka sig på, föräldrarna tar inte hand om det om det blir fel, jag kan inte bara ge upp om det är jobbig och säga "orkar inte" utan allt hänger på mig. Man måste hela tiden visa att man vill, vad man går för och att man faktiskt orkar. Jag har egentligen aldrig haft något problem med det, jag tycker om ansvar, att bevisa något och att vinna människors förtroende, men det har ändå varit mycket tuffare än jag trodde. Att pussla ihop ett tonårsliv med ett jobb var inte den lättaste uppgiften jag haft, men jag måste ändå säga att jag har lyckats. Visst har jag fått kämpa, visst har jag ibland varit trotsig och sovit två timmar innan jag satt mig på bussen för att jobba ett 11-timmars-pass. Visst har jag ibland behövt bryta ihop av utmattning för att jag kört slut på mig själv när jag inte riktigt insett vad jag höll på med. Visst var den där väggen så fruktansvärt nära i slutet av sommaren när jag såg i kors, inte hade sovit åtta timmar i sträck på hur många dagar som helst och min kropp levde i bästa fall på snabbmat, eller ingen mat alls. Men jag ville så mycket, och det var väl det som fick mig att orka, att bita ihop, att kämpa med (bokstavligt talat) blod, svett och tårar för att lyckas. Men om jag ångrar det? Inte en chans. Jag levde den här sommaren, på riktigt, jag har aldrig någonsin mått så bra, gått så helhjärtat in i något, för det är inget, inget som någonsin förut heller har fått mig att känna mig så levande. Där jag fick börja om på noll, människor visste inte någonting om mig och jag fick vara mig själv, det var en sådan nystart jag behövde, visa vad jag går för, berätta det jag själv ville om mig själv och faktisk: starta mitt egna liv.
VILDA & TUVA
kidzen som tagit upp hela familjens hjärtan och får vem som helst att smälta med deras små oskyldiga leende. Fina, fina ni vad jag tycker om er.NYÅR
Firade nyår med fyra av mina fem favoriter, åt god mat, skrattade tills vi fick magknip, dansade, sjöng, tog massa knepiga kort, pratade om allt och hade det allmänt bäst.
firade in tvåtusentretton på bästa sätt kan man väl säga.
TILLBAKA
åååh, känns som det var flera år sedan jag skrev något här. Har hänt så mycket sedan senast att det känns helt omöjligt att berätta, men har fått en ny kompis i kameraväskan i alla fall, äntligen! lycka i fast form.
Canon Ef 24-105/4,0L IS USM
Så längtar väl mest av allt till vår, fina landskap, ljusa och långa dagar så att jag kan gå runt med min favorit pryl runt halsen hela dagarna, med Björnstammen i lurarna såklart.
